BOKTUGG publicerade en mycket läsvärd artikel. (Anmäl er till deras nyhetsbrev om ni själva vill få fler intressanta artiklar.)
——————————————————————————————————————————————————————
Goda råd till aspirerande författare från en av Sveriges mest rutinerade förläggare
Under mer än tjugo år har Karin Linge Nordh sett manus komma och gå på ett av Sveriges största förlag. Nu tar hon oss med in bakom kulisserna för en kort inblick i manusarbetet.
De aspirerande författarna blir allt fler och förlagen sitter med allt större högar med manus på sina skrivbord. Det är ett digert jobb för förläggarna att hitta guldkornen i manusskörden. Möt Karin Linge Nordh från Bokförlaget Forum, som under tjugo år har arbetat med svenska författare från norr till söder.
Hon startade som redaktör 1997, men redan 2001 började hon som förläggare och blev 2008 ansvarig förläggare för Forums svenska skönlitterära lista. I sin yrkesroll har hon en god överblick av Boksverige, jobbar framför allt på ett övergripande plan med manusen, men är också den typen av förläggare som gärna går in i ett aktuellt bokprojekt och pillar i texten. Det sitter i ryggraden sedan jobbet som redaktör.
– Och jag gillar att kunna följa böckerna från ax till limpa, säger Karin när hon träffar Boktugg på huvudkontoret på Sveavägen. Självklart litar jag på redaktörerna till hundra procent, men jag är så engagerad i mina böcker att jag vill ha full koll på slutprodukten.
Med det sagt … under hennes tjugo år i branschen har annars mycket förändrats. Även om trenderna kommer och går finns det en del att sätta fingret på.
– När jag började var det inte särskilt hippt att vara författare, säger hon. Då var bilden mer att författaren satt på sin kammare i ensamhet och värkte fram böckerna. Men i takt med att en del skribenter blev så framgångsrika, så har också den bilden förändrats.
Nu för tiden är med andra ord författaryrket något man strävar efter. Och man vill gärna bli världskänd och skriva en storsäljare. En sådan sak gör också att stilen på manusen som kommer in till förlaget har förändrats rejält de senaste två decennierna. Nybörjarna tittar på framgångsrika exempel och försöker göra likadant. Man är inte längre lika noga med att försöka vara originell.
– Ett bra exempel är Camilla Läckbergs världssuccé. När hon hade slagit igenom vällde det in manus i deckargenren. Den strömmen pågår fortfarande. Så man kan absolut säga att den typen av framgång inspirerar många att försöka skriva.
Men man ska inte tro att det är en generell sanning, påminner Karin oss om i nästa andetag.
– När Fredrik Backman slog igenom, märkte vi inte motsvarande ökning av liknande romaner i manushögarna. En av anledningarna är att Backman är så pass särpräglad och att den typen av romaner är svåra att skriva för en nybörjare.
I en deckare finns det en ram att hålla sig till på ett helt annat sätt. Man har mer av en snitslad bana att utgå ifrån, även om man tar egna svängar där också.
– Ja, man ska verkligen inte inbilla sig att det är enkelt att skriva en bra deckare, säger Karin. Det är ett hantverk, som med allt annat. Och det är oerhört svårt.
Det är idag mycket enklare att skicka in sitt manus
En annan sak som långsamt förändrats under de här åren är följebrevet och hur författarna resonerar när de skickar in sitt material till förlagen. Förr valde man ofta ut ett förlag och var tydlig med att man bara skickat till just dem, och väntade på svaret innan man gick vidare.
– Så är det inte längre, säger Karin. Dessutom har det skett en rejäl förändring sedan vi övergick till att bara ta emot manus digitalt. När författare skulle skicka in förr, så fick de ge det eftertanke och fundera på om det var värt portot och ansträngningen med att skriva ut och skicka iväg. Numera skickar man in allt.
Det man då kan se i de digitala högarna av manus är att man ibland inte tänkt till ordentligt, utan bara skickat in något obearbetat på vinst och förlust. Vilket gör det svårare för förlaget att sålla. När tröskeln tidigare var lite högre, självsanerades inkorgarna på förlagen till viss del.
– Det händer att vi får in fyrtio sidor med en fråga om det är bra eller inte, säger hon. Men det är ju inte tillräckligt för att vi ska kunna bilda oss en riktig uppfattning om kvaliteten. Inte alltid, åtminstone. Jag kan känna att det fanns en poäng med att det var jobbigare att skicka in manus förr, eftersom man reflekterade mer över om man var redo eller inte. Om man var klar. Å andra sidan gör vi enorma besparingar för miljön nu, när all post minskat. Det finns vinster med allt.
Vill du komma högre upp i högen – skaffa en agent
Av de manus som kommer så är det förstås inte alla som går vägen genom manussorteringen, utan många författare använder sig av agenter i kontakterna med de svenska förlagen. Boktugg undrar nyfiket om det då innebär att de kanske går direkt vidare till en mer avancerad läsning på förlagen, eller om de hamnar i samma hög som alla andra som skickar in.
– Ja, det är en fråga vi brukar få, säger Karin. Och så klart hamnar de manusen ofta högre upp i högen. Anledningen är enkel. När jag får texten i min hand, vet jag att någon har sållat ut den här författaren på agenturen och att de gjort ett val att representera författarskapet. Den bedömningen betyder något.
Så att ha en agent kan med andra ord göra stor nytta, men Karin poängterar också att det självklart inte är en given väg till utgivning. Längre fram måste författaren leva upp till kvalitetsstämpeln också. Slutsatsen blir att det inte finns någon gräddfil till de publicerades skara, men att en agent absolut bidrar till att fler ögon riktas mot manuset.
Följdfrågan ger sig därmed automatiskt: Vad är ett bra manus, egentligen? Och hur vet man som första läsare på ett förlag om det är bra? Karin har lärt sig ett par knep på vägen.
– Jag börjar läsa och brukar ganska snart känna om manuset tar tag i mig och får mig att vilja läsa vidare. Om det finns en egen röst, egen miljö eller egen tematik. Men mest av allt vill jag hitta det som jag inte vet att jag letar efter.
Hon vill med andra ord bli överraskad och fastnaglad vid texten och helst känna att hon genast borde lägga ut det på en lektör, eller ta hem det över natten.
Men, förklarar Karin också, det arbetssättet fungerar inte riktigt lika bra på genrelitteratur, eftersom språket där inte alltid är så särpräglat. Ofta är just språket dessutom ganska lika mellan olika författare och böcker, så det blir en svår markör att använda sig av.
I de fallen måste man ofta läsa hela boken och försöka se om historien är fantastisk. Då får man läsa manuset flera gånger på förlaget och fundera över om man kan ta det vidare, trots att det finns brister inledningsvis.
– Vi vet ju vad vi kan göra för en författare med alla våra resurser här, säger Karin. Vi kan hjälpa till med just språket, med dramaturgin och gestaltningen. Vi kan backa upp och försöka utveckla både boken och författaren och då lyckas med något riktigt fint. Vi lyfter boken, helt enkelt.
Den gyllene cirkeln – manusgruppen
På just Forum har man en manusgrupp som samlas en gång i veckan och läser inkomna manus. Under två timmar läser medlemmarna i gruppen koncentrerat, diskuterar manusen och rådfrågar varandra. Om de exempelvis känner att de inte är tillräckligt insatta i en specifik genre, så tar de någon annan till hjälp och kommer snart vidare med en bedömning. Alla har sina specialiteter.
– Men lika ofta kan en bedömning vara relativt enkel, säger Karin. Många debutanter slarvar med språket, har inte tänkt igenom vad de egentligen vill säga med berättelsen och fastnar i långa tillståndsbeskrivningar istället för att fokusera på att skapa en historia med en tydlig början, mitt och slut.
Helt säkert är att det inte råder någon brist på aspirerande författare i Sverige och att vi kan se fram emot en hel del spännande debutanter också under 2018.
Lika säkert är det att förlagen ser fram emot att hitta de nya stjärnskotten där ute i landet. I flera av de där manushögarna finns namn som ännu inte är kända, men som om bara några år kommer att pynta löpsedlar i hela världen. Det svenska författarundret står stadigt.
